Trötthet och målande

De senaste dagarna har jag varit så sjukt trött. Igår förmiddag kunde jag inte hålla mig vaken, det var helt omöjligt. Så jag la mig i sängen och vaknade två och en halv timme senare. Förvirrad och fortfarande lika trött. Samma sak idag. Jag försöker verkligen motarbeta det. Jag äter extra bra mat, jag går ut och går, dricker gröna smoothies, äter vitamin och mineraltillskott plus extra D-vitamin, lägger mig tidigt … Men jag blir så här ibland. Får perioder under vinterhalvåret med sjuklig trötthet.Men jag har i all fall kommit igång med målandet lite. Det är så kul! Jag försvinner in i det så mycket att jag glömmer både tid och rum. Älskar när det händer. Brukar vara skrivandet för mig annars, inte alltid förstås, men ibland. Nu när jag målat lite så förstår jag ju dock hur dåliga penslar jag har. Jag köpte ett penselset som var väldigt billigt, eftersom jag inte ville lägga en massa pengar på det innan jag visste om jag skulle tycka om att måla. Nu när jag kommit igång lite behöver jag bättre grejer. Penslar som inte lämnar djupa penseldrag och strån efter sig haha.Jag har inte hört något från Försäkringskassan än, förresten. Jag skickade ju in mina synpunkter på att de övervägde att neka mig ersättning för operationen – men har inte hört någonting efter det. Det är snart ett år sen jag skickade in min ansökan. ETT ÅR. Helt sjukt. De får ta hur lång tid som helst på sig uppenbarligen.

Göra någonting

Nu är vi friska här, tack och lov. Vide är på förskolan, Peter jobbar och jag har huset för mig själv igen. Nog för att jag inte brukar ha någon energi till att göra så mycket så här års, men nu när jag varit sjuk har jag verkligen inte gjort någonting. Vaknade med en känsla av meningslöshet imorse. Behöver verkligen g ö r a någonting. Ska se om jag kan göra plats för att börja måla. Vi har ett väldigt litet hus och egentligen ingen plats för det, men tänkte försöka göra en hörna i vardagsrummet. Jag måste kunna stå upp, funkar bäst för ryggen och så behöver jag inte titta ner.I helgen när vi alla var krassliga spelade vi spel och så bakade Peter semlor. De blev väldigt goda och helt veganska. Bakade med kokossocker, och så gjorde han pistagefyllning eftersom ingen av oss är särskilt förtjusta i mandelmassa.Jag tror inte jag har skrivit om det – men sen några veckor tillbaka äter jag bara veganskt. Jag har varit vegetarian i tjugotvå år, men de senaste åren har det blivit allt mindre mjölkprodukter och ägg, och nu bestämde jag mig för att sluta helt. Känns väldigt bra än så länge. Bra i kroppen och bra i själen.

Sjuk. Igen

Hej från sjukstugan. Är ni också förkylda?

Senast jag bloggade, i måndags, så skrev jag att jag nästan var frisk och bara hade lite hosta. Well, hostan blev sju resor värre och sen blev jag förkyld igen. De senaste nätterna har jag suttit upp och sovit för att kunna få någon sömn överhuvdtaget. Annars får jag sådana hostattacker så jag hostar tills tårarna sprutar och jag nästan spyr. Gissa vad min kropp tycker om att sova så …

Vide är också sjuk och har börjat hosta nu han med. Härliga februari.Sjuk eller inte, Harry måste ju ändå ut och kissa. Imorse var det blå himmel och dimma.Så nu blir det en väldigt lugn helg här. Vide skulle egentligen gått på kalas, men det går ju inte nu. Fasar för att berätta det för honom, han har sett fram emot det så mycket.

Hoppas ni får en fin helg!

Den här tiden på året

Det blev lite tyst här på bloggen. Jag har varit väldigt trött och även förkyld. Har inte haft någon ork eller inspiration till att blogga. Men nu är jag bättre, bara lite hostig.

Jag tycker den här tiden på året är så tung. Det har varit mörkt och kallt länge, men ändå är det flera månader kvar till sommaren. Det börjar bli ljusare ute, solen tittar fram då och då och oavsett hur kroppen mår så längtar jag efter att leva igen. Längtan efter att göra saker finns där, viljan likaså, men tröttheten och smärtan sätter stopp. Det är så frustrerande.När jag får en dag med ork ska jag måla i alla fall. Jag har verkligen längtat efter att få göra det.

I helgen var Peters föräldrar här och Harry njöt så mycket av att bli klappad att han inte märkte att han höll på att glida av soffan.Haha. Lilla knäppisen.Solen lyste in och det kändes som vår en liten stund i alla fall.

Ett år sen operationen

Idag är det exakt ett år sen jag opererades! Känns så märkligt att det redan gått ett år, men samtidigt konstigt att det inte var längre sen. Det känns så långt borta. Lite som en dröm. Hände det verkligen? tänker jag ibland. Just det, jag har ju en massa skruvar och stag i nacken. Och två revben, kommer jag på andra gånger. Tänk att man kan ha det utan att känna dem. På vissa ställen i nacken kan jag känna med handen att det finns något där innanför, men annars känner jag ju aldrig dem. Förunderligt hur kroppen fungerar.i Fyra dagar innan operationen. Har tillbringat flera timmar på sjukhuset och har väldigt ontOperationsdagen. En liten stund innan jag rullas iväg till operationssalen

Däremot märker jag dagligen att jag är stelopererad. Det är ett (litet) handikapp i sig att vara det. Att inte kunna titta ner är en större grej än man kanske tror. Laga mat till exempel, då tittar man fasiken ner hela tiden. Jag sitter alltid på en stol om jag gör något i köket, vare sig det är bre en smörgås eller koka pasta. Då kommer jag mer i ögonhöjd med det jag har framför mig.

Det är så mycket som blivit bättre under det här året. Förutom att jag mår mycket bättre alltså. Men vi har inte längre ett liv som handlar om att slåss mot vården, för att få vård. Det dränerade oss totalt. Särskilt mig. Alla de där samtalen jag gjorde till Karolinska … jag förstår inte själv hur jag orkade. Det var som att slå huvudet i väggen om och om igen. Som att tala med en vägg. Och jag bara bet ihop och fortsatte. Trots att jag var så dålig. Puh, vad skönt att slippa hålla på med det nu.På ICU

Det är sällan jag ger mig själv cred för saker jag gör. Försöker bli bättre på det, men när det gäller operationen och rehabiliteringen så är jag faktiskt stolt över mig själv. Jag gick igenom något väldigt skrämmande. Jag hade extremt ont. Jag har inte skrivit om det tidigare tror jag, men timmarna efter operationen var fruktansvärda. Jag låg på ICU och hade så extremt ont. Morfin fungerade inte för mig och de kämpade för att hitta något som gjorde det, något som fick smärtan under kontroll. Efter min operation började de ha EDS-patienter nedsövda i flera timmar efter operationen. Just för att det är så svårt att kontrollera sådan hög smärta hos oss. Allt detta gick jag igenom utan att bryta ihop, eller ens klaga faktiskt. Det var inte så att jag förträngde känslor, nej, jag kunde bara bära det. Jag var stark.

Jag är stark.