Team work

Vi börjar alla dagar likadant. Lite Team work för att väcka en morgontrött kille. Jag drar upp rullgardinen och Harry hoppar upp i Vides säng och sitter där tills Vide går upp. Sen tittar de på tv tillsammans. Det har blivit en morgonrutin. De är så söta ihop.Just nu har vi faktiskt två hundar. Vi passar nämligen mammas och pappas hund Willy. Han och Harry verkar funkar bra ihop. Eller de bryr sig inte så mycket om varandra, och det är väl bra. Bättre än att de skäller och morrar åt varandra i alla fall.Idag har jag lite mer ont än vanligt. Men så har jag ju också gjort en del de senaste dagarna. Denna vecka måste bli lugn, för på lördag har vi kalas för Vide också. Det är så lätt att göra lite för mycket, att pressa sig själv lite för hårt. Men jag är fortfarande långt ifrån en normalt fungerande person. Jag behöver fortfarande vila en stor del av dygnet. Bara det att jag gärna ”glömmer” det ibland.

Vänner på besök

Vi har haft våra vänner Ida och Anders på besök hela helgen. Det har varit väldigt roligt att ha dem här. Anders är en av Peters närmaste vänner, som han känt sen lumpen. Och lyckligtvis så kommer jag och hans fru Ida väldigt bra överens. Vi har typ pratat i ett dygn, om allt möjligt. Jätteroligt! Kul att prata med någon annan än Peter ibland haha.

Deras son Olle är lika gammal som Vide och de leker jättebra tillsammans. Imorse hade vi piraten Jake och Träd Fu Tom på verandan.Och lite senare härjade de runt på gräsmattan. Så söta ihop <3Känns som en riktig lyckoträff att vi funkar så bra med varandra allihop. Det var förresten de som var och hälsade på oss i Barcelona efter operationen. 

Så mycket enklare det är att vara social nuförtiden, förresten. När inte smärtan hela tiden kräver uppmärksamhet, och hjärnan inte blir till mos av ett samtal längre än tio minuter. Och jag inte ligger däckad i en vecka efteråt. Men lite trött är jag allt. Ska bli skönt med en vilodag i morgon. 

Hoppas ni haft en fin helg!

I dag känns allt oviktigt 

Jag vet inte vad jag ska skriva. Efter det som hände i Barcelona igår känns allt så oviktigt. Ännu en terrorattack och människor som nyss levde sina liv, som kanske var på väg hem från jobbet eller skulle fika med en vän, är nu skadade eller döda. Barcelona. Vackra, mysiga Barcelona där vi bodde en månad. Där jag fick mitt liv tillbaka.Jag har en tendens att slå ifrån mig dessa händelser, jag orkar inte ta in dem. Det känns som om jag verkligen tar in dem kommer jag att drunkna. Det är inte okej. Det är inte okej att blunda för att bespara sig själv smärta. För om alla gör så kommer det bara att få fortsätta hända. 

Terrorattackerna skrämmer och motreaktioner skrämmer mig. Det skrämmer mig att främlingsfientliga använder sig av sådana händelser för att sprida sin propaganda. För att värva fler. Det skrämmer mig att hat föder hat. När har hat någonsin gjort något gott? 

Vila 

Jag passade på att gå en sväng med Harry nyss, när regnet gjorde ett uppehåll. Jag är inte riktigt okej med att det börjar kännas höstigt ute. Det är redan en del löv på marken.Jag älskar hösten i sig, men fasar för vintern som kommer efter. Om jag kommer må mycket sämre bara för att det är mörkt och kallt vet jag inte vad jag gör. Jag vill inte gå bakåt från där jag befinner mig nu. Alltså nacken påverkas nog inte, men resten av EDS-kroppen.  Harry är så fin i sin nya sele.Igår var en intensiv dag för mig. Jag var hos tandläkaren och så lämnade och hämtade jag Vide på förskolan. Det blev för mycket, med alldeles för lite vila. På kvällen var jag så trött att jag bara ville gråta. Så idag har jag en total vilodag. Jag lyssnar på kroppen och ger den det den vill ha. Jag ska bara ligga i sängen i pyjamas. Lyssna till regnet, läsa och kanske titta på någon serie. Äta lite mörk choklad och dricka te. Ibland är det precis vad man behöver.

Att inte vara döende längre

Nu när jag blir allt bättre har jag märkt att det inte bara är min kropp som förändras. Jag förändras. Fast egentligen är det nog så att jag återgår till den jag egentligen är. Den jag var innan jag blev så sjuk. Jag rör mig smidigare och snabbare, med mer styrka. Jag pratar mer och hänger med i samtal. Jag är mycket gladare förstås. Jag skrattar och ler mycket mer. Jag är mer livfull. Kanske för att jag inte är döende längre. Det låter så dramatiskt, men det kändes verkligen som om jag var döende innan operationen. Jag blev bara sämre och sämre, och hade känslan av att jag hela tiden närmade mig ett stup. För varje nytt symptom, för varje sak som togs ifrån mig, knuffades jag framåt. Det fanns ingen annan väg, ingenstans att gömma sig. Till slut skulle jag varit framme vid stupet och stirrat ner i avgrunden. När allt som gör en levande tas ifrån en, känner man sig död. Oavsett om ens hjärta slår eller inte.

Jag har tagit mig igenom träsket, upp på andra sidan och är nästan tillbaka där jag en gång gick in i skogen. Men jag har med mig allt jag lärt mig längs vägen. Värdefulla insikter som jag värderar högt. Ett nytt sätt att se på livet. Och en medvetenhet om min egen styrka. För första gången i mitt liv.