Jag har dem att tacka för allt

Jag har förstås mest vilat idag. Frisörbesöket igår tog på krafterna. Men jag har inte varit helt förstörd, tack och lov. Jag orkade till och med gå en sväng med Harry. Skogsluften är helt fantastisk nu. Hög och klar, men ändå mild. Jag hittade några lingon som jag åt, men blåbären såg skrumpna ut. För lite regn, antar jag. Alla dessa intryck är fortfarande så skarpa för mig. Jag är som en blind som just fått synen tillbaka, en döv som plötsligt kan höra, eller som någon som återvänt från de döda. Jag går inte bara där, på mina promenader. Jag upplever allt hela tiden, med alla sinnen. Ibland kommer jag på mig själv med att försöka lagra allting, spara alla intryck, så att jag ska kunna återkalla dem när jag vill. Men så minns jag att jag inte behöver återkalla minnen längre. Jag kan ju bara gå ut och uppleva igen.Det går inte att tänka på att jag fått livet tillbaka utan att tänka på dem som gav mig det åter. Så jag tänkte på Dr. Gilete och Dr. Oliver när jag gick där idag. Jag fylldes av en sådan djup känsla av tacksamhet att tårarna rann nerför mina kinder. Jag sökte efter ett starkare ord än tacksamhet, för det räcker inte till. De gav mig mitt liv tillbaka. De gav mig allt. De tog hand om mig, de lagade mig. De tyckte jag förtjänade att bli bättre och de ville hjälpa mig nå dit. För det är jag mer än tacksam. För det kommer jag aldrig att hitta rätt ord.Om vården fungerar som den ska kanske man inte tänker så mycket om sin kirurg. Man behöver en operation och får den. Kirurgen gör sitt jobb helt enkelt. Men när man nekats hjälp så många gånger som jag har. När de som ska hjälpa vägrar att lyssna, när de inte bryr sig om att man är mer död än levande, då känner man till slut att man inte är värd något annat. Trots att man vet bättre börjar deras brist på empati sippra in i ens tankar, in i ens själ. Till slut får de fäste där inne. De blir till en liten röst som undrar om de kanske inte har rätt ändå. Om det kanske är så att jag inte förtjänar hjälp. 

Dr. Gilete och Dr. Oliver kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Jag har dem att tacka för att jag kan uppleva saker igen. För mitt liv. För allt.

2 Kommentarer

  1. ❤ Att bli bemött som en värdefull människa. Bli bekräftad och betrodd, bli hjälpt. Sååååå viktigt! ❤

Ge en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *