Det spelar ingen roll om jag är dålig

Dagarna avlöser varandra här, jag kämpar med trötthet och diverse krämpor emellanåt. Läser och går promenader med Harry. Nacken är väldigt bra faktiskt, det gick verkligen framåt med den när vi var i Spanien. Eller, det har väl gått framåt hela tiden, men det var som om det tog ett litet skutt då. Jag kan vara uppe länge nu, mycket längre än förut. Det är sällan jag behöver lägga mig av den anledningen. Musklerna har verkligen börjat bli starka. Det är en sådan lättnad. Jag var ju så orolig förut att det var mer instabilitet som gjorde det svårt att hålla upp huvudet. Men det var alltså bara musklerna som behövde tid på sig för att bli tillräckligt starka.Jag funderar mycket på vad jag kan tillföra i mitt liv som gör det roligare, utan att jag blir dålig eller får ont efter. Det är en svår avvägning. En sak som jag velat länge är att måla. Jag tecknade mycket som barn och tonåring, men har aldrig målat. Men nu tänkte jag alltså prova. Bara som något som kan ge mig lite kreativt utlopp. Jag har beställt lite akrylfärger och penslar. Ska bli roligt. Även om jag fasar för att jag ska vara dålig på det. Det här är något jag ofta gör; oroar mig för att jag ska vara dålig på något redan innan jag provat. Och bara tanken på att jag kanske är det får mig att vilja strunta i det helt.Alltså vad är det här för dumma tankar? För det första är det ju inte konstigt att man är dålig på något när man just börjat med det. För det andra så – vad spelar det för roll? Jag ska ju inte börja försörja mig som konstnär, bara ha roligt.

2 Kommentarer

  1. Oh Lisa, det är så glädjande att höra att dina nackmuskler blivit starkare nu! Dina tankar i samband med målandet tror jag är väldigt typiska för väldigt många av oss vuxna. Barn gör en massa saker och gläder sig åt att det känns roligt. Ju mer vuxen man blir, ju mer kritisk blir man mot sina egna prestationer och tillåter sig därför inte att ha roligt och njuta av att göra olika saker – sjunga, dansa, teckna, måla. Jag har funderat en del över detta och funderar på om jag skulle kunna börja med något utan att ha den här självcensuren… Jag tycker det låter jättebra att du tänker måla, heja Lisa! 💕🍀
    Själv är jag lite mallig över att jag börjat med vattengympa och simning trots att jag i många år känt att jag skäms över min stora övervikt och därför inte ville gå till badhuset och byta om och duscha bland andra människor. Men när jag slutade jobba vid årsskiftet köpte jag ett kort i vårt badhus och går nu där 2-3 gånger i veckan och vattengympar eller simmar. Jag försöker tänka på att vettiga människor säkert förstår att detta är ett sätt att sköta om och förbättra hälsan. Punkt. Igår gjorde Ragnar och jag en liten ”utryckning” och tog hand om två av våra barnbarnsbarn, när deras dagmamma blivit sjuk. Vi hade en jätterolig dag! (Barnbarnsbarnen är egentligen Ragnars, men eftersom vi levt ihop i snart 34 år så är faktiskt barnbarnen och deras barn ”mina” också! Tur för mig eftersom jag inte har egna barn, då är det toppen att ha en fin bonusson med familj!)
    Nu hoppas jag att ni får en fin helg! Kram från Milvi

    1. Du är så klok Milvi. Ja, visst är det märkligt att det för oss vuxna mest är slutresultatet som räknas hela tiden. Man får verkligen jobba med den inställningen, för den ställer mest till det. Nu har jag fått mina färger så när jag har ork någon dag ska jag börja leka lite 😊
      Och inte bry mig om hur det blir 🙄
      Vad roligt att du börjat simma och gå på vattengympa! Heja dig! Låter som ett härligt sätt att röra sig.
      Skickar massa kramar till både dig och Ragnar 💗💗
      Lisa

Ge en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *