Förvirringen före

För drygt ett år sen var jag och handlade ett par linnen jag fått för mig att jag måste ha för att kunna opereras. Jag berättade om det i ett inlägg då. Jag minns hur förvirrad jag var efter jag provat dem. På den tiden var det en oerhört stor ansträngning att bara vara i en affär. Jag behövde även köpa strumpor, men det kändes som en helt omöjlig uppgift just då. Jag minns hur jag inte kunde förstå hur jag skulle kunna hitta ett par strumpor.

Just då kunde jag inte förstå konceptet med en butik överhuvudtaget. Det kändes helt ologiskt att ha så små saker som strumpor på en så stor yta. Jag kunde inte förstå, eller komma ihåg, hur det gick till att hitta saker när man handlade. Alla de där sakerna vi tar förgivet, som bara sker automatiskt, hade jag tappat. Som att kunna se sig om, urskilja strumpavdelningen, kanske läsa en skylt, kanske se något annat som hör ihop med strumpor och förstå var de finns.Låter ju helt knäppt så här i efterhand, men jag minns fortfarande den där förvirringen jag fick när jag var upprätt en längre stund. Hur beslut som man fattar på löpande band blev till olösliga gåtor. På riktigt så var det svårt för mig att gå igenom en folkmassa, eftersom det hela tiden innebär att man fattar beslut om hur man ska manövrera kroppen för att inte krocka med någon.

Det första Peter märkte skillnad på efter operationen var just det här. Jag var ju inte alltid förvirrad så klart, låg jag hemma i sängen så var jag hyfsat normal (nåja) i skallen, men jag kunde inte hålla koncentrationen särskilt länge. När vi pratade så föll jag bort efter en stund. Orkade inte följa med så länge. Men dagarna efter operationen låg vi på vårt rum och pratade och pratade och Peter var så lycklig. Att jag kom tillbaka fysiskt i vårt liv är stort, men för honom är det större att jag är tillbaka mentalt.Jag har inte en frisk persons kognitiva förmåga nu heller, kan fortfarande inte hålla koncentrationen uppe hur länge som helst, men det är tusen gånger bättre än innan operationen. Jag har aldrig svårt att följa med i ett samtal längre, och det är heller inte kopplat till om jag står upp eller inte. Och jag blir inte så där läskigt förvirrad längre, skönt nog.

2 Kommentarer

  1. Kjære vakre Lisa!
    Jeg er så utrolig glad på dine vegne, at du er blitt så mye bedre. Det er vidunderlig å lese! Og da jeg leste innlegget ditt her, merket jeg alvoret som du har stått i, fordi jeg begynte å gråte – fordi jeg er der nå. Det er så inderlig vondt å ha det slik. Og når man ikke engang orker å høre på barna fortelle noe viktig og spennende i deres verden, så brister hjertet. Og man klarer ikke å forlate huset for å gjøre den minste lille ting som alle andre tar helt for gitt. Det er så vondt og tøft både psykisk og fysisk. Jeg tror ikke andre enn de som har disse skadene selv skjønner hvor alvorlig og vanskelig det er å leve slik. Men nå er du endelig på den andre siden, og det gjør meg så inderlig glad! <3 Det er så vidunderlig å høre om forandringen, se de vakre bildene dine og glede seg med deg.
    God klem fra Kari

    1. Tack Kari ❤️ Jag är så dålig på att svara på kommentarer, förlåt. Du är alltid så fin och hejar på mig. Jag hoppas du kan hitta ett sätt att komma till Dr G. Jag hejar på dig.
      Många många kramar
      Lisa

Ge en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *