Förvirringen före

För drygt ett år sen var jag och handlade ett par linnen jag fått för mig att jag måste ha för att kunna opereras. Jag berättade om det i ett inlägg då. Jag minns hur förvirrad jag var efter jag provat dem. På den tiden var det en oerhört stor ansträngning att bara vara i en affär. Jag behövde även köpa strumpor, men det kändes som en helt omöjlig uppgift just då. Jag minns hur jag inte kunde förstå hur jag skulle kunna hitta ett par strumpor.

Just då kunde jag inte förstå konceptet med en butik överhuvudtaget. Det kändes helt ologiskt att ha så små saker som strumpor på en så stor yta. Jag kunde inte förstå, eller komma ihåg, hur det gick till att hitta saker när man handlade. Alla de där sakerna vi tar förgivet, som bara sker automatiskt, hade jag tappat. Som att kunna se sig om, urskilja strumpavdelningen, kanske läsa en skylt, kanske se något annat som hör ihop med strumpor och förstå var de finns.Låter ju helt knäppt så här i efterhand, men jag minns fortfarande den där förvirringen jag fick när jag var upprätt en längre stund. Hur beslut som man fattar på löpande band blev till olösliga gåtor. På riktigt så var det svårt för mig att gå igenom en folkmassa, eftersom det hela tiden innebär att man fattar beslut om hur man ska manövrera kroppen för att inte krocka med någon.

Det första Peter märkte skillnad på efter operationen var just det här. Jag var ju inte alltid förvirrad så klart, låg jag hemma i sängen så var jag hyfsat normal (nåja) i skallen, men jag kunde inte hålla koncentrationen särskilt länge. När vi pratade så föll jag bort efter en stund. Orkade inte följa med så länge. Men dagarna efter operationen låg vi på vårt rum och pratade och pratade och Peter var så lycklig. Att jag kom tillbaka fysiskt i vårt liv är stort, men för honom är det större att jag är tillbaka mentalt.Jag har inte en frisk persons kognitiva förmåga nu heller, kan fortfarande inte hålla koncentrationen uppe hur länge som helst, men det är tusen gånger bättre än innan operationen. Jag har aldrig svårt att följa med i ett samtal längre, och det är heller inte kopplat till om jag står upp eller inte. Och jag blir inte så där läskigt förvirrad längre, skönt nog.

Det spelar ingen roll om jag är dålig

Dagarna avlöser varandra här, jag kämpar med trötthet och diverse krämpor emellanåt. Läser och går promenader med Harry. Nacken är väldigt bra faktiskt, det gick verkligen framåt med den när vi var i Spanien. Eller, det har väl gått framåt hela tiden, men det var som om det tog ett litet skutt då. Jag kan vara uppe länge nu, mycket längre än förut. Det är sällan jag behöver lägga mig av den anledningen. Musklerna har verkligen börjat bli starka. Det är en sådan lättnad. Jag var ju så orolig förut att det var mer instabilitet som gjorde det svårt att hålla upp huvudet. Men det var alltså bara musklerna som behövde tid på sig för att bli tillräckligt starka.Jag funderar mycket på vad jag kan tillföra i mitt liv som gör det roligare, utan att jag blir dålig eller får ont efter. Det är en svår avvägning. En sak som jag velat länge är att måla. Jag tecknade mycket som barn och tonåring, men har aldrig målat. Men nu tänkte jag alltså prova. Bara som något som kan ge mig lite kreativt utlopp. Jag har beställt lite akrylfärger och penslar. Ska bli roligt. Även om jag fasar för att jag ska vara dålig på det. Det här är något jag ofta gör; oroar mig för att jag ska vara dålig på något redan innan jag provat. Och bara tanken på att jag kanske är det får mig att vilja strunta i det helt.Alltså vad är det här för dumma tankar? För det första är det ju inte konstigt att man är dålig på något när man just börjat med det. För det andra så – vad spelar det för roll? Jag ska ju inte börja försörja mig som konstnär, bara ha roligt.

Skogen och IVO

Jag har varit lite frånvarande här på bloggen. Och lite över huvud taget faktiskt. Jag har varit trött och inåtvänd och inte känt för att prata med någon. Jag blir så ibland, i perioder. Kanske är det när min energi redan är väldigt begränsad. Jag har liksom inget att ge.

Igår fick Harry och jag sällskap av Peter och Vide i skogen. Det regnade lite, men vi hade mysigt ändå. Drack varm choklad, och lät Harry springa av sig.När vi fikade hittade vi massa ölburkar gömda under två stora stenar. Vi trodde först det var var ett par stycken, men det var en hel grop som var fylld. Så konstigt. Den här skogen ser man nästan aldrig någon i, men någon måste ju ha suttit här och druckit öl. Många gånger. Och lämnat burkarna. Tror knappast några ungdomar letat sig ut hit … mycket märkligt.Vide hade väldigt svårt att förstå varför personen gjorde så när det inte är bra för naturen. Kanske vet den inte det, sa han flera gånger. Svårt att förklara för en femåring varför vissa vuxna gör dumma saker. Vi bestämde i alla fall att vi ska komma tillbaka med kassar och handskar och ta bort alla burkar.

Förra veckan fick jag förresten bekräftelse från IVO att de tagit emot min anmälan. Jag gjorde ju den när vi var i Spanien. Ska bli intressant att se om de väljer att göra en utredning, men jag har inte så höga förväntningar på det förstås.

Mina beroenden

Jag brukar inte avge nyårslöften, men jag har i all fall reflekterat lite över mitt liv och förändringar jag vill göra under 2018.

Det första tog jag tag i direkt när vi kom hem från Spanien: att sluta äta godis. Det här gör jag med jämna mellanrum (sen börjar jag igen av någon anledning). Jag är alltså inte hardcore och slutar med socker helt, utan bara just godis (även om jag alltid försöker hålla sockerintaget någorlunda lågt). För mig räcker det långt att utesluta godis, eftersom det är min stora last och det jag blir beroende av. Men jag börjar inte skyffla i mig glass på kvällarna istället så klart, då har jag ju bara bytt ut ett beroende mot ett annat.

Den här gången var det inte svårt alls att sluta. Inte när jag upptäckte att det finns sådant här:Godis gjort av frukt, helt utan socker. Jättegoda! Jag köpte på Willys, men finns säkert på fler ställen och jag har sett det finns andra märken också som gör liknande.

Anledningen till att jag slutar med godis, och på så sätt drar ner rejält på sockerintaget, är helt enkelt för att det är ohälsosamt. Det har alltså inte med min vikt att göra eller så. Jag vill bara ge mig själv och min kropp de bästa förutsättningarna för att må så bra som möjligt. Precis som jag försöker ge den så bra mat som möjligt.En annan sak jag vill förändra är hur mycket tid jag tillbringar med min telefon. Det är så lätt att jag stirrar på den stora delar av dagen, och jag vill inte leva mitt liv så. Jag vill inte lägga min tid på att läsa saker på Facebook som egentligen inte intresserar mig, eller stirra på människors bilder på Instagram.

När telefonen ligger bredvid mig finns det alltid någon anledning till att ta upp den, jag kommer på något jag ”måste” googla till exempel. Och sen fortsätter jag in på Facebook, bloggar, Instagram … Även om jag har mycket tid då jag inte kan göra annat än att vila kroppen, så vill jag ändå inte tillbringa mitt liv så. Stirra på en skärm. Läser tusen gånger hellre en bok, så varför gör jag inte det istället?Ja, varför gör jag inte det? Därför att hålla på med telefonen blir ett beroende så klart. Men det går ju att bryta, som alla beroenden. Jag behöver bara ha en strategi för det. Jag har inte kommit igång än som ni hör men jag tänker så här:

Jag ska ha en anteckningsbok och penna bredvid mig så jag kan skriva upp om det är något jag ”måste kolla upp” eller fixa på telefonen. Man gör ju ändå mycket där, handlar saker osv. Och så gör jag allt det där jag skrivit upp vid ett senare tillfälle, nämligen …

… på min telefontid som jag ska införa. En timme någon gång under dagen får jag hålla på med den, läsa mail, svarar på meddelanden, blogga och allt annat då som jag kanske skrivit upp att jag behöver göra.

Jag tänker lägga undan min telefon, typ högst upp i bokhyllan. Så jag inte bara plockar upp den av gammal vana.

Har ni några nytt-år-förändringar ni vill göra?

En kall söndag

När vi vaknade igår morse var det tolv minusgrader ute och sexton grader inne. Så det var bara att sätta igång och elda. Såna dagar är jag tacksam för att vi har kamin. Det är så skönt att slippa frysa, och finna det något mysigare än att ha en sprakande brasa i vardagsrummet?

Peter fick hämta ved så vi kunde fyllde på här inne.När Harry och jag gick vår längre promenad så var det ”bara” åtta minus. Det var så vackert ute, jag fotade och fotade och märkte inte ens hur kall jag blev om händerna.Till lunch gjorde vi linsgryta med sötpotatis, aubergine och koriander. Det blev väldigt gott!Hur var er helg?