Med solen i ögonen 

Igår kväll gick jag en liten promenad. Solen höll just på att sänka sig över hagarna.
Jag gick en liten bit och vände sedan om för att gå tillbaka. Och där jag stod, precis i linje med ett träd långt bort över ängarna, såg jag inte solen alls. Den var gömd bakom trädet. Men när jag gick framåt så dök den upp igen och lyste mig rakt i ansiktet.
Och jag tänkte att just så här är det nog ofta i livet. Vi kan inte se ljuset där vi står och tror därför att det inte finns. Men i själva verket så behöver vi bara flytta oss en bit, och se samma syn ur ett nytt perspektiv. Att ljuset aldrig var borta, det var bara vi som stod i mörkret. 

Alla utom jag

Vi har inte gjort så mycket utflykter den här sommaren, men idag var det dags för en. Närmare bestämt till Parken zoo. Vide var förväntansfull och frågade ungefär var femte minut när det var dags att åka. Tuva hade en kompis med sig. Vi packade smörgåsar och dricka, solhatt och solskyddsfaktor.Till slut var det äntligen dags att hoppa in i bilen.Och kvar på trappen stod jag.

Det var aldrig meningen att jag skulle följa med. Vi visste att en sådan här utflykt får bli utan mig. Det skulle bara inte gå. Hur gärna jag än vill. Att inte kunna lägga mig ner och avlasta nacken på hela dagen gör det omöjligt.

Det känns i hjärtat när hela min familj åker iväg och jag inte kan följa med. Jag vill ju vara där och uppleva allting med dem. Se Vide åka karuseller och titta på djur. Jag vill ju också åka iväg och ha roligt.Trots att jag förberett mig själv så fick jag en klump i halsen där jag stod på trappen och vinkade.

Jag kände mig ledsen. Jag tyckte synd om mig själv. Jag önskade att jag hade kunnat följa med.
Jag tillät mig själv att känna allt det där, i tio minuter kanske.

Sen bytte jag fokus. Jag gjorde frukost och bäddade ner mig framför teven. Jag funderade på vilka filmer och serier jag skulle se idag. För som jag ser det jag har två val; antingen är jag ledsen över att jag inte kunde följa med och tillbringar min dag så. Med att vara ledsen och nere. Vilket skulle innebära att utöver det faktum att jag inte kan följa med – så skulle jag få en deppdag.

Eller så ger mig själv en bra dag. Jag njuter av att kunna vila ostört och titta på film. Att få vara själv ett tag. I lugn och ro. Jag väljer att fokusera på det.

Det är klart att det suger, rent ut sagt, att jag inte kunde följa med. Att det är så här. Men det kommer inte förändras bara för att jag deppar ihop. Inget kommer bli bättre av det.

Dålig dag

Det här gör jag idag

Jag mår illa. Har tryckande huvudvärk och ont bakom ögonen. Ljud och ljus gör ont. Nacken värker, ryggen värker och det känns ungefär som om jag skulle ha influensa.

Vänner

Idag har jag pratat med min vän i Kalifornien och en annan vän i Spanien. Två starka och fina kvinnor som jag har lärt känna för att de är i liknande situationer som jag. Till dem kan jag skriva vad som helst, när som helst. Jag vet att de aldrig dömer mig och att de alltid förstår. Jag behöver inte förklara mig och aldrig försvara mig. Jag kan prata om mörka tankar utan att de blir förskräckta eller obekväma. Vi kan skämta om oss själva och våra svårigheter.

Det är fantastiskt hur människor i samma situation världen över stöttar och hjälper varandra. Människor som aldrig har träffats. Det är någonting särskilt med att lära känna varandra på det sättet, man kommer varandra nära så fort. Finns ingen is att bryta, inga murar att riva.


Jag är så tacksam för att jag har ett helt community att vända mig till med frågor eller när jag behöver stöd. Jag är så tacksam för mina vänner som finns där för mig trots att vi aldrig har träffats. Trots att de själva är i oerhört svåra situationer. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi en dag kan vi träffas på riktigt.

Maj and Nicole; I love you.

Ett fullkomligt ögonblick

Igår låg jag i sängen hela dagen. Peter var borta några timmar så Vide och jag tittade på film. Tack vare att jag hade tagit det så lugnt hela dagen så mådde jag ganska bra på kvällen. Så när Peter la Vide satte jag på mig gympaskorna och kragen och gick ut.


Kvällsluften var ljummen och det var nästan skymning. Jag tog vägen förbi stallet och runt hagarna.


Dofterna avlöste varandra. Först den tunga, lite söta lukten av schersmin, sen doften av hö nere vid stallet. Det var som att dricka ett sommarkoncentrat och bli smått berusad av det. Jag kände mig så genuint lycklig, ut i varje fingerspets.


Jag vet att jag förut i mitt liv inte skulle ha känt så starkt av en vanlig promenad en sommarkväll, och det är verkligen en gåva att uppleva det som jag gör nu. Totalt närvarande och med alla sinnen. Jag är så tacksam för det.


Jag tänkte för mig själv att skulle jag bara få gå en sådan här promenad varje dag så skulle jag vara lycklig. Jag skulle inte kräva någonting mer. Så är det förstås inte, men just där och då var det ett fullkomligt ögonblick.