Touching the void

Idag bjuder jag på ett inlägg från en gästbloggare. Min bästa vän och medkämpe. Min partner in crime. Min älskade man Peter.

Vi bestiger ett berg. Ett ogästvänligt, kallt och stormigt berg. Med vår familjs framtid på axlarna och ett rep knutet emellan oss som enda säkerhet har vi tagit oss över förrädiska glaciärer och uppför branta isfall.
Lisa har åtskilliga gånger förlorat fotfästet, tappat greppet och fallit handlöst utför berget. Repet har spänts till bristningsgränsen. Jag har tryckt in stegjärnen i isen och spjärnat emot med all kraft för att bromsa fallet ner mot avgrunden. Ibland har min kraft inte räckt till och jag har dragits med neråt i hög hastighet. Men på något sätt har vi alltid lyckats få stopp på fallet.
Varje gång har vi andats ut, kortat av repet och beslutsamt börjat klättra igen. Allt närmare varandra.

Idag, efter en lång klättring och många fall, är repet så kort att det inte längre behövs. Vi är nu en oskiljaktig själ, tätt sammanbunden av djup vänskap och kärlek. En skadad men stabil klättrare som metodiskt tar sig uppför berget. Snubblar till ibland, men tappar aldrig fotfästet.

Stormen har bedarrat och solstrålarna letar sig ner genom molnen. Vi ser nu tydligt toppen på berget och den väg som kan leda oss dit. En riskfylld men framkomlig väg. Synen fyller våra utmattade sinnen med ny energi och framtidstro.

img_0941

Hemma igen

Så ljuvligt att komma hem. Ja, förutom att vi höll på att frysa rumporna av oss på Arlanda. Saknar redan värmen i Barcelona. Den var som en mild sommardag här i Sverige. Perfekt ljummen.

Vad jag däremot inte kommer sakna är de stenhårda sängarna. Det var svårt att få musklerna att slappna av på så hårt underlag. Jag känner mig helt mörbultad och spänd i varenda muskel.

Vide ropade ”mamma och pappa!” och rusade ut i hallen när vi kom hem och då kände vi hur mycket vi saknat honom. Gullungen. Han pratar om att han ska få följa med till Spanien nästa gång. När mamma ska opereras. 

Så skönt att vara hemma igen. Så skönt att få sova i en skön säng. Och börja smälta allting som hänt dessa dagar.

På väg hem

Nu sitter vi en lounge på flygplatsen i Barcelona. Här finns soffor med höga ryggstöd och bra frukost så vi är nöjda. Vi vaknade dock klockan halv fyra imorse och började prata (igen) om besöket på sjukhuset igår. Och gick igenom allt läkarna sa (igen). Det är en del att smälta och bearbeta, men jag kommer till det. Tänkte skriva ett separat inlägg om det. 

Till slut somnade vi om halv sex och gick upp klockan sju så vi är rätt trötta. 

Ljuset i slutet av tunneln 

Jag vet knappt hur jag ska hitta orden … Men idag var vi alltså på sjukhuset och träffade kirurgerna som jag haft kontakt med. Samma två kirurger som opererat Majbrit.

Det var två oerhört kunniga män. Kunniga om EDS, kunniga om Craniocervical instability, och ryggradsinstabilitet över huvud taget. De svarade på nästan alla våra frågor innan vi ställt dem. De gick ingående in på alla detaljer kring operationen och tillvägagångssätt. De berättade vilka de största riskerna är och vilket resultat vi har att förvänta oss.
De bekräftade allt som läkarna i USA har sagt. De visade alla patologiska vinklar på mina MR-bilder, och hur mitt kranium rör sig på ett felktigt sätt över kotpelaren. Hur hjärnstammen kläms. De var väldigt pålästa om just mitt fall, min anatomi och alla mina symptom. Utöver det var de väldigt ödmjuka, trevliga och respektfulla.
Vi är framme. Vi står i ljuset i slutet av tunneln. Vi tog oss genom träsket. Över havet. Fram till ön. Efter mer än två år, och vem vet hur många  läkare och radiologer, så har vi hittat fram. Till de som kan hjälpa mig. De vars händer jag känner mig trygg med att lägga mitt liv i. Och där det inte ligger en omöjlig kostnad i vägen.

Visst har vi själva operationen kvar och det är så klart det tuffaste och svåraste av allt. Men kampen för att få svar och hitta hjälp är över. DEN ÄR ÖVER.
 

Smak på livet

Igår kväll klarade jag inte av att ligga här på rummet mer, behövde skingra tankarna från Majbrits operation. Så efter att jag vilat några timmar gick vi ut för att äta middag. Lite på vinst och förlust. Man vet ju aldrig hur det går, om kroppen samarbetar. Men det gjorde den faktiskt! I en hel timme!

Det spöregnade ute så vi lånade ett paraply i receptionen som vi trängde ihop oss under medan vi gick till närmaste restaurang. 
Där beställde vi lite tapasrätter och varsitt glas vin.
Det var helt fantastiskt gott. Förutom de här rätterna fick vi också buffelmozzarella och tomat. Men det hann jag inte fota för vi var så hungriga.
Min stilige dejt. För oss att gå ut och äta middag så här … det är en helt fantastisk upplevelse. Senast vi gjorde det var flera år sen. Vi tänkte förstås på Maj, men njöt av varje sekund trots det. Och kanske ännu mer på grund av det. Jag vet dessutom att hon skulle bli tokig på mig om jag berättade att jag legat på rummet och gråtit när hon opererades.
 Alltså alla dessa smaker! Det är rätt sällan jag upplever nya smaker och annan mat än den vi lagar hemma (och en del take away). Jag var helt lyrisk och så tacksam för upplevelsen. 

Sen beställde vi in två desserter och delade på.
Lemon pie och en som hette Tres textures de chocolate. Alltså. Den var så magisk. Jag har ägnat timmar åt att prata om den med Peter. Han bara skrattar åt mig nu. Jag skulle kunna skriva ett inlägg om bara den. Jag skulle lätt åka tillbaka hit bara för att äta den igen. Dreglar lite nu när jag tänker på den. Önskar jag kunde köpa med en till Maj på sjukhuset, hon är tokig i choklad och hade garanterat älskat denna.

Sen gick vi hem och tittade på film och väntade på att höra hur Majs operation gick. Den gick bra men tog betydligt längre tid än de räknat med. Tror de var klara omkring klockan 2 inatt. Så tolv timmar någonting. 

Nu ska vi snart iväg till sjukhuset för min konsultation.