Förnuft och känsla

Jag var aldrig en av de där som visste vad de skulle göra med sitt liv. Jag gick ut gymnasiet och sen undrade och undrade jag vad jag skulle syssla med. Vad som var min grej. Jag övervägde varenda tänkbart yrke. Och under tiden jobbade jag som servitris och cafébiträde för att försörja mig och Tuva. 

Jag undrade mig ända fram till 2008. Då gick jag skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola. Egentligen kändes det inte alls som ”rätt” grej att göra. Visst älskade jag att skriva och hade gjort det sen jag var liten, men det kändes inte särskilt förnuftigt. Hur skulle en utbildning i skönlitterärt skrivande kunna leda till ett jobb?


Det var just sådana ”förnuftiga” tankar som gjorde att jag bara undrade och undrade alla dessa år. För innerst inne visste jag ju vad jag tyckte om att göra. Men förnuftet i kombination med dåligt självförtroende hindrade mig.

Det dumma med dåligt självförtroende är att man matar sig själv med massa lögner – utan att ifrågasätta dem. 

När jag började skrivarlinjen så sa jag till mina lärare och klasskamrater att jag var en sådan som bara kunde skriva två sidor, sen tog det liksom slut. Mina berättelser blev alltid korta, så därför skulle jag aldrig kunna bli en romanförfattare. Jag minns hur jag kände mig nedslagen när vi fick reda på att det är om möjligt ännu svårare att lyckas som novellförfattare. 
Ett och ett halvt år senare hade jag skrivit klart min första roman. På över 300 sidor. 


Det var inte alls så att jag bara kunde skriva korta berättelser, det var bara jag som trodde det. Och ifrågasatte det aldrig. Tänk om jag hade haft lite mer tillit till mig själv. I alla fall trott att jag kunde lära mig att skriva en roman. Eller vad som helst egentligen.

Och tänk alla dessa år som jag slösade bort på att jobba med något som jag inte alls tyckte var roligt. Bara för att jag skulle vara så förnuftig. Och för att jag lyssnade på rösten som sa att jag inte klarade någonting. 

Några år senare skrev jag en roman till. Ingen av dem är utgivna, de ligger i en låda här hemma. Jag tror inte heller jag skulle vilja ge ut dem. Men poängen är att egentligen visste jag hela tiden vad jag ville göra. Vad som var min grej.


Att följa förnuftet kanske inte alltid är det bästa. Inte när det handlar om vad som gör en lycklig. Ibland kan det faktiskt vara direkt destruktivt. 

Tillbringar du dina dagar med att göra något du älskar? Eller gör du något för att det är det förnuftiga att göra?

Jag måste stå kvar

Härom natten drömde jag att jag stod öga mot öga med tre tigrar. Jag var inte rädd, men jag hade väldigt stor respekt för dem och pulsen var hög. Jag såg hur de rörde sig, hur musklerna spelade under huden och ögonen glimmade. Men det var aldrig så att jag tänkte springa därifrån. Det alternativet fanns liksom inte. Jag bara stod där. Försökte överleva.

Den var stark den där drömmen. Jag tänker att den kanske representerar mitt liv nu. Att jag stirrar något skrämmande rakt in i ögonen. Medveten om faran som lurar, men utan avsikt att fly. För precis som i drömmen så finns ju inte det alternativet. Jag måste stå kvar. Försöka överleva.

Surrender

Jag har försökt att vila från allting igår och idag. Det är svårt. Svårare än jag trodde. Så fort jag kommer på något jag behöver göra, ett mejl att skicka eller någon information att leta efter så är det svårt att låta bli. Det är svårt att inte göra något som kanske kan leda till någonting.

Men jag har i alla fall dragit ner på tempot. Jag har lagt ifrån mig telefonen och vilat mer. Jag vet inte om behovet av att hela tiden hålla på med det, att försöka ”lösa” min situation, egentligen är ett sätt att fly från den. För i tystnaden och stillheten blir allt så påtagligt. Jag vet inte.



Det känns också som om jag på något sätt ger upp om jag bara ligger här. Det är ju inte så, men … lite så känns det. Jag har svårt att komma ifrån det.

Peter sa en bra sak då när jag bröt ihop. Han sa att jag skulle surrender. Jag började gråta igen när han sa det för jag förstod precis vad han menade, och det var exakt vad jag behövde höra. Det var att säga så mycket i ett enda ord. Det fångade allt. 
Surrender.


Inte surrender som att ge upp. Utan mer som att acceptera och vara tillfreds med det. Men liksom starkare än acceptera. Mer kraftfullt. Kanske som att acceptera på ett själsligt plan snarare än ett intellektuellt. Eller vad tycker ni? 

För mycket för länge

Igår kväll bröt jag ihop. Peter och jag låg i sängen och skulle sova när jag började gråta och snörvla så att jag knappt fick luft. Det har nog byggts upp ett tag, det har varit för mycket för länge.
Om jag arbetade skulle jag säga att jag är på väg att bli utbränd. Den senaste tiden har jag googlat artiklar, läst artiklar, lärt mig om olika mättekniker för instabilitet, skrivit i grupper och frågat dem i samma situation om råd … Och även när jag lägger undan telefonen så fortsätter tankarna att snurra. Det är det enda jag tänker på och det enda jag pratar om.

Och aldrig någonsin är det enkelt, eller särskilt hoppfullt. Det är alldeles för mycket. Mycket mer än vad jag orkar med.
 Dessutom har det inte vägts upp av någonting annat. Det är bara detta hela tiden. Jag är så trött på det. Så trött på att fylla mitt liv med massa fakta om ryggraden och hjärnan och amerikanska läkare och operationstekniker och symptom … Vad för liv är det?
Nu ska jag ge mig själv lite ledigt. Jag ska försöka fokusera på annat ett tag, sådant som får mig att må bra. Jag ska lägga den lilla energi jag har på något roligt istället. För ett tag i alla fall.

Världen försvann

I förmiddags låg jag i sängen och tittade på tv. Jag hade en tryckande värk i bakhuvudet och plötsligt kändes det som om jag svimmade. Världen försvann och det blev svart, fast bara under några sekunder.

Det som var så otäckt var att jag låg ner. Hade jag just rest mig upp eller böjt mig framåt hade det varit en sak. När jag står upp händer det rätt ofta att världen vänds upp och ner, eller att det svartnar för ögonen. Men nu kom det liksom helt utan anledning.

Mitt öga avslöjar hur jag mår.

Det skrämmer mig när nya symptom dyker upp. Jag blir rädd att det betyder att något förvärrats.
De senaste åren har jag konsekvent blivit sämre. Jag tänker alltid att nu kan det inte bli sämre, men när jag ser tillbaka så har det hela tiden blivit det. Så att fundera på hur jag mår om till exempel ett år är skrämmande. Eller ett halvår.