Surrender

Jag har försökt att vila från allting igår och idag. Det är svårt. Svårare än jag trodde. Så fort jag kommer på något jag behöver göra, ett mejl att skicka eller någon information att leta efter så är det svårt att låta bli. Det är svårt att inte göra något som kanske kan leda till någonting.

Men jag har i alla fall dragit ner på tempot. Jag har lagt ifrån mig telefonen och vilat mer. Jag vet inte om behovet av att hela tiden hålla på med det, att försöka ”lösa” min situation, egentligen är ett sätt att fly från den. För i tystnaden och stillheten blir allt så påtagligt. Jag vet inte.



Det känns också som om jag på något sätt ger upp om jag bara ligger här. Det är ju inte så, men … lite så känns det. Jag har svårt att komma ifrån det.

Peter sa en bra sak då när jag bröt ihop. Han sa att jag skulle surrender. Jag började gråta igen när han sa det för jag förstod precis vad han menade, och det var exakt vad jag behövde höra. Det var att säga så mycket i ett enda ord. Det fångade allt. 
Surrender.


Inte surrender som att ge upp. Utan mer som att acceptera och vara tillfreds med det. Men liksom starkare än acceptera. Mer kraftfullt. Kanske som att acceptera på ett själsligt plan snarare än ett intellektuellt. Eller vad tycker ni? 

För mycket för länge

Igår kväll bröt jag ihop. Peter och jag låg i sängen och skulle sova när jag började gråta och snörvla så att jag knappt fick luft. Det har nog byggts upp ett tag, det har varit för mycket för länge.
Om jag arbetade skulle jag säga att jag är på väg att bli utbränd. Den senaste tiden har jag googlat artiklar, läst artiklar, lärt mig om olika mättekniker för instabilitet, skrivit i grupper och frågat dem i samma situation om råd … Och även när jag lägger undan telefonen så fortsätter tankarna att snurra. Det är det enda jag tänker på och det enda jag pratar om.

Och aldrig någonsin är det enkelt, eller särskilt hoppfullt. Det är alldeles för mycket. Mycket mer än vad jag orkar med.
 Dessutom har det inte vägts upp av någonting annat. Det är bara detta hela tiden. Jag är så trött på det. Så trött på att fylla mitt liv med massa fakta om ryggraden och hjärnan och amerikanska läkare och operationstekniker och symptom … Vad för liv är det?
Nu ska jag ge mig själv lite ledigt. Jag ska försöka fokusera på annat ett tag, sådant som får mig att må bra. Jag ska lägga den lilla energi jag har på något roligt istället. För ett tag i alla fall.

Världen försvann

I förmiddags låg jag i sängen och tittade på tv. Jag hade en tryckande värk i bakhuvudet och plötsligt kändes det som om jag svimmade. Världen försvann och det blev svart, fast bara under några sekunder.

Det som var så otäckt var att jag låg ner. Hade jag just rest mig upp eller böjt mig framåt hade det varit en sak. När jag står upp händer det rätt ofta att världen vänds upp och ner, eller att det svartnar för ögonen. Men nu kom det liksom helt utan anledning.

Mitt öga avslöjar hur jag mår.

Det skrämmer mig när nya symptom dyker upp. Jag blir rädd att det betyder att något förvärrats.
De senaste åren har jag konsekvent blivit sämre. Jag tänker alltid att nu kan det inte bli sämre, men när jag ser tillbaka så har det hela tiden blivit det. Så att fundera på hur jag mår om till exempel ett år är skrämmande. Eller ett halvår.

En fot på bromsen

Min kropp har på många sätt förändrat mitt sätt att vara. Till exempel måste jag alltid vara medveten om vad jag gör  –  och hur jag gör det. Jag kan aldrig bara ge mig hän. Måste alltid ha en fot på bromsen.


Det gäller helt vanliga saker som att plocka ur diskmaskinen, schamponera håret, ja, till och med hur jag ligger och tittar på TV. Inte lyfta för tungt, inte böja mig framåt, inte lyfta armarna för högt, hålla huvudet rakt, lägga benen högt så inte deras tyngd påverkar nacken, och så vidare …

Och om Peter och jag kramas måste jag tänka på hur jag lägger huvudet mot hans axel, och hur han håller armarna om mig. Så jag inte vrider huvudet, eller får tyngden från hans armar på mina axlar. Minsta ”felsteg” kan ge konsekvenser, så som mer smärta eller ökning av andra symtom. Och jag känner att jag har nog av den varan ändå.

Jag har också hittat speciallösningar på saker som min kropp inte klarar. Som om jag behöver lyfta upp Vide i mitt knä. Då för jag in mitt ben under honom och liksom hissar upp honom på det. På så sätt slipper jag helt att lyfta.

Jag är ju van nu, men ibland suger det ändå. Ibland vill jag bara skita i hur jag kommer må sen och ge mig hän när jag gör något roligt. Så som jag egentligen är som person.

Men det får jag alltid ångra efteråt. När jag dras med konsekvenserna.

Kalas

Idag fyller Vide fyra år! Vi väckte honom imorse genom att sjunga ja må han leva. Han brukar vara väldigt svårväckt, men idag gick det lätt. Han satte sig upp innan han ens öppnat ögonen. 

Han fick två bilar från filmen Bilar. Väldigt uppskattat.


Och efter frukost fick han en bok om dinosaurier också. Sen var det dags att göra äppelpaj med äpplen från våra träd.

Och så vila lite.


Eftersom vi inte fick plats inne allihop så fick vi sitta ute på verandan. Det var ju mer höst än sommar idag, men med en tröja på så gick det.


Vide väntade och väntade på sina gäster. Farmor och farfar kom först.


Vi fikade och Vide öppnade paket. Bland annat fick han de här som förhoppningsvis gör honom mer välvilligt inställd till att ha stövlar …


Jag kunde sitta med, eller halvligga  snarare, i en solstol med min kudde bakom huvudet. Som tur var mådde jag bättre än igår. Men nu är jag trött. Får se hur jag mår imorgon. Men det var en bra dag och en nöjd fyraåring.