Rösten i huvudet

Under många år i mitt liv var jag olycklig. Djupt deprimerad i vissa perioder. Jag kämpade med dålig självkänsla, dåligt självförtroende och en känsla av meningslöshet.

Jag läste många böcker om personlig utveckling och hur man blir lycklig. De handlade om att man ska älska sig själv. Att man ska våga följa sina drömmar. Att man ska tänka positivt. Men det som jag aldrig läste någonstans var exakt hur man gör det.
Hur tänker man positivt när allt känns negativt? Hur börjar man älska sig själv när man är fylld av självförakt? Hur vågar man göra det man drömmer om, när man inte har något självförtroende?

IMG_1921

Men svaret på det har jag fått under de här åren jag har varit sjuk. För trots att jag har alla de här kroppsliga problemen och fysiska begränsningarna – så är jag idag lyckligare än jag någonsin varit. Till viss del beror det givetvis på att jag har mina älskade barn och Peter. Men det beror också på någonting annat som jag har lärt mig längs vägen.

Nämligen att allting handlar om vad jag tänker. Allting utgår ifrån mina tankar. Allt utom primitiva känslor – som egentligen är reaktioner – såsom rädsla om något hotar mitt liv. Allt annat startar med en tanke.
Allt startar med en tanke.
Ångest, oro, avundsjuka, svartsjuka …

IMG_1864

Det handlar om att bli medveten om sina tankar. Att bli medveten om rösten i huvudet och vad den säger. För alla har vi den där rösten i huvudet som är våra tankar. Ofta förväxlar vi den med oss själva. Men vi är inte våra tankar.
Vi är inte våra tankar.
Det kanske kan låta främmande men –
om vi kan betrakta våra tankar, hur kan vi då vara våra tankar?
Vi är medvetandet bakom tanken. Vi är det som betraktar tanken.

Men för att vara mer konkret:
Först och främst måste man bli medveten om sina tankar. Vad är det jag säger till mig själv?

Jag började lyssna på mina tankar för några år sen. Kanske är det lättare att göra det när man är ensam och i stillhet så mycket som jag är.
Då förstod jag att det inte var konstigt att jag hade så dåligt självförtroende och kände att jag inte dög på alla möjliga sätt. För det var precis vad jag sa till mig själv hela tiden. Tittade jag mig i spegeln till exempel, så var den där rösten där och berättade för mig hur tjock jag var, hur ful min näsa var, hur blek och trött jag såg ut …

Inte konstigt att jag hade dåligt självförtroende, när jag hade någon som tryckte ner mig så.
Jag själv.
Jag levde i ett nära förhållande med någon som kränkte mig.
Mig själv.

Jag satte upp en regel för mig själv: det jag aldrig skulle säga till mina barn – fick jag inte säga till mig själv.
Det kräver en del övning. Och jag kan fortfarande trilla dit ibland och börja hacka på mig själv. Men nu blir jag medveten om det ganska fort och slutar. Jag väljer att sluta. Jag väljer att inte tänka så. Att inte göda sådana tankar om de smiter in.

IMG_1977

Det handlar inte om att man måste stå framför spegeln och hylla sig själv, och tänka att man är så fantastiskt vacker och bra. Har man tänkt negativt om sig själv i flera år kommer man antagligen ändå inte tro på det.
Nej, det räcker faktiskt med att inte tänka negativt. Att välja att inte tänka illa om sig själv.

Det här gäller ju allt, livet i största allmänhet. Inte bara tankar om sig själv.
Allt negativt vi säger till oss själva. Alla historier vi berättar.
Som till exempel: Jag kommer aldrig att bli lycklig. Jag kommer aldrig att träffa någon, aldrig få ett bra jobb, jag är så dålig på det här, ingen kan älska mig  …
Hur ska man kunna må bra om det är vad man får höra hela dagarna?

Om en vän är ledsen och går igenom någon sorts kris – inte säger vi då: nej, det kommer aldrig ordna sig. Du kommer inte bli lycklig igen. Livet är värdelöst.
Så varför ska vi säga så till oss själva?

Nu säger jag inte att allt blir fantastiskt bara för att man slutar tänka negativt, men det börjar helt klart där.
För att förändra sig själv eller något i sitt liv måste man först förändra sina tankar.

En magisk stund

Idag har jag suttit här en liten stund. Helt för mig själv. Det var magiskt.

IMG_1946

IMG_1920

Vi åkte nämligen till badplatsen. Jag tvekade in i det sista om jag skulle följa med, men bestämde mig för att chansa. Vi tog med en solstol och en kudde, så jag kunde ta av mig kragen och vila nacken. Det gick rätt bra faktiskt. Känns som om nya kragen håller huvudet på plats mycket bättre.

IMG_1887

IMG_1899

Livet efter

I alla påfrestande situationer gäller det ju att hålla motivationen uppe. Något som får en att fortsätta när det känns som om man inte orkar mer. Att mentalt redan befinna sig i mål, istället för mitt i loppet.
Och precis som idrottsmän visualiserar att de går över mållinjen, försöker jag föreställa mig att jag kommit fram. Till mitt liv efter operationen.

IMG_1872_rotated

Men det är svårt just nu. Jag vet inte längre vad jag ska föreställa mig. Det är som att försöka drömma om något okänt. Jag minns inte längre hur det känns att inte ha ont. Jag minns inte hur det känns att inte vara trött.
Att ha energi.

IMG_1846

Och ibland kan jag inte ens drömma om saker jag vill göra. Det känns så oerhört långt borta. Jag kan inte minnas något som jag vill. Allt känns främmande och svårt att föreställa sig. Och jag frågar mig själv: vad tycker jag om att göra egentligen? 

Allting färgas av smärtan. Jag föreställer mig någonting jag vill uppleva, men känner bara hur ont det skulle göra och hur trött jag skulle bli. Och att tänka sig att göra det utan smärta och trötthet, det är ungefär som att föreställa sig att en dag breda ut armarna och flyga iväg.

Otroligt. Och overkligt.

IMG_1856

Men ibland när jag gör något så kan jag tänka: det här vill jag göra! Det här känner jag mig lycklig av. Det räcker med en liten stund då smärtan håller sig i bakgrunden, och jag kan njuta av upplevelsen. Som nu ikväll när vi tog en liten promenad inne på slottsområdet. Luften var ljummen och fylldes då och då av doften från sjön. Slottet glödde i kvällssolen. Vide höll mig i den ena handen och Peter i den andra.
Då glimmade det till inom mig. Jag mindes.

Trasdocka

Idag var det äntligen dags att byta ut min nackkrage. Det gamla bakstycket hade gett upp helt så det var verkligen i grevens tid.

Var lite orolig för att åka iväg idag igen, men det gick rätt bra. Kunde ligga ner mycket hos ”min” ortopedtekniker.

IMG_1833

Fick även de efterlängtade ortoserna. De är så sköna! Mina handleder är så slappa och bara viker sig. Har den senaste tiden fått mer och mer värk och måste stötta händerna hela tiden. Funkar ju när man ligger hemma, men svårare när man åker iväg. Och på natten är det svårt att hålla reda på dem, vaknar av att handlederna värker.

IMG_1828

Det där med fungerande bindväv är en himla bra grej. Vi som har EDS är som trasdockor med glesa sömmar. Händer, fötter, fingrar, höfter etc hålls inte på plats och glider lätt ur sitt läge. Ibland så illa att de går helt ur led. Min käke hoppar ur led om jag gapar för stort. Jag måste hålla emot med handen när jag gäspar, eller är hos tandläkaren.

Därför ser jag ut som Robocop. Istället för bindväv som håller ihop kroppen får jag ha krage och ortoser.

IMG_1823

Fick en helt ny krage, både framstycke, bakstycke och stoppning. Väldigt ”skönt”! Och den gamla tänker jag ha när jag duschar. Så slipper jag kanske bli sängliggande i en dag efter.

När jag försöker leva

Efter frukost idag åkte vi iväg till Saker och Ting i Grillby. När vi satte oss i bilen sa Vide: det är mammas dag idag!
Jaså, sa jag. Varför då? För att jag ska följa med?
Ja, och för du är så rolig. Och jag älskar dig.
Gullet. Han var så glad att jag skulle följa med. Det både gör ont och värmer hjärtat samtidigt.
Bilresan gick okej, men smärtan började eskalera redan då. Trots förebyggande smärtstillande.

IMG_1747

IMG_1760

IMG_1750

Det fanns mycket att titta på, men tyvärr inget skåp som vi fastnade för.
Vi åt glass innan vi åkte hemåt så för en av oss var resan ändå lyckad.

IMG_1772

Vi svängde förbi Byggmax också, men där stannade vi bara en liten stund för vid det laget började det bli riktigt jobbigt för mig. Men Peter hann köpa det han skulle i alla fall, och Vide hann köra lite motorcykel.

IMG_1786

Väl i bilen igen var tårarna inte långt borta.

IMG_1787

Sen vi kom hem har jag inte lämnat sängen. Tog några timmar innan den värsta smärtan stillade sig. Så här är mitt liv. Så här blir det när jag försöker att, för bara några timmar, göra något normalt. Att faktiskt leva istället för att bara existera.
Det går inte. Det går inte att leva så här. Det är inte ett alternativ. Jag måste opereras.